ladaTiondeladan är Romfartuna Hembygdsförenings samlingsplats i socknen.
Själva ladan är från år 1804 och stod tidigare undanskymd i prästgårdens trädgård. Det var hit socknens bönder fick leverera vart tionde som hjälp till prästens lön och för utsäde för socknens behövande.

1988 fick hembygdsföreningen protokollsutdrag från kyrkoförvaltningen om att få disponera Tiondeladan. Planeringsarbetet inleddes och den 8 augusti 1990 flyttades ladan upp till den fina plats där den står idag.

Färdigställandearbeten runt Tiondeladan fortsatte. Målnings- och markarbeten skedde under hösten 1990. Elarbeten, flaggstångsmontering och mycket mer under 1991. 1992 sattes bland annat gärdesgården på plats. Den blev lagom färdig till midsommarafton.
En midsommarafton som blev en riktig folkfest, då det var det första offentliga midsommarfirandet någonsin i Romfartuna. Och vad bättre var så var det även premiär med Tiondeladan som festplats och invigning av densamma i anslutning till firandet.

Varför hade prästen en tiondelada förr?

Alla har väl varit i ”Tiondeladan” vid kyrkan någon gång, på ett av hembygdsföreningens alla trevliga arrangemang. Men har ni egentligen tänkt på varför den kallas för ”Tiondelada”? När Sverige kristnades på tusentalet växte det upp kyrkor och kapell överallt där det missionerades, s k stavkyrkor (man byggde väggarna av ståtimmer). Men allteftersom tiden gick ville man ha en egen präst till de kapell och kyrkor som stod lite överallt i landet. Då gick man från socknen till biskopen och anhöll om att få en präst. De krav som biskopen då ställde var att det skulle styckas av så att prästen skulle kunna livnära sig på jordbruk i bygden.

Biskopen hade också särskilda krav om att en prästgård skulle byggas och att vissa uthus också skulle uppföras, däribland en tiondelada.
När allt var färdigbyggt kunde en präst flytta in i bygden och livnära sig där. Prästen hade alltså ingen kontantlön, utan hans välstånd hängde helt och hållet på hur duktig han var som bonde. I rika socknar kunde man stycka av mycket mark till prästen och han blev en storbonde och en statusperson. I fattiga socknar kunde prästen leva på svältgränsen och när tillfälle medgavs, söka sig till ett ”fetare” pastorat.

Men vad hade prästen Tiondeladan till?

Det är inte som många tror, att prästen hade någon extra inkomst genom att beskatta gårdarna och ta in en tiondedel av gårdarnas avkastning. Prästen levde av sitt eget jordbruk. Tiondeladan, förrådet där säd och annat från gårdarna förvarades var en slags social inrättning. Om skörden slog fel och man saknade utsäde till nästa år fanns tiondeladan som en säkerhet. Prästen fungerade lite som en ”skattmas” som tog in av överflödet på gårdarna för att kunna dela ut bland de som inte hade mat eller saknade utsäde.

Att prästen fick in så mycket som tionde (10 %) av bygdens avkastning var nog en väldig överdrift. Tänk på hur stor vår tiondelada är och tänk efter om den skulle rymma 10 procent av det som produceras i hela socknen. Sanningen är nog att de bönder som kände socialt ansvar kom med så mycket som man tyckte att man kunde avvara till prästens tiondelada.

Anledningen att man ska ge just ”tionde”, alltså 10 procent av sin inkomst till fattiga har en biblisk bakgrund. I bibeln och i judisk tradition, på den tid då inga sociala skyddsnät fanns, var det de religiösa ledarna som uppmanade folk att ge till de fattiga. Bland annat så bärgade man inte all skörd på åkrarna utan man lämnade en remsa kvar längst ut på kanterna av åkern. På så sätt kunde fattiga gå där och skörda och få ihop så mycket att man inte skulle svälta.

Vår tiondelada i Romfartuna är alltså en social hjälpinrättning som har rötter ända tillbaka till den judiska kulturen, en skatte- och hjälpinrättning som överlevt alla tidens förändringar och varit i funktion i över 2000 år.

Nu kanske någon tycker lite synd om dessa präster som var tvungna att kunna allt om jordbruk också. Ser man på dagens präster kanske det finns anledning till oro. Majoriteten av dessa skulle säkert svälta ihjäl om man skulle slå sig på det här med lantbruk.
Men dessa tidigare generationer präster var lite av ”hi-tech” bönder. Det var prästen som hade läst på universitet och kommit i kontakt med det senaste. Det var prästerna som genom att själva använda nymodigheter som skiftesbruk med gott resultat kunde övertyga bönderna om att bryta gamla traditioner och våga använda nya metoder. Och det viktigaste med att gå till kyrkan på söndagen var kanske inte så mycket predikan, utan snarare meddelandena som kunde innehålla allt från senaste nytt i bygden, till hur man bekämpar en viss sorts ogräs.